Hey friends, kolla in effekten av mitt nya starkare jag: jag kan böja en jävla stam om jag vill det. Jag är så stark nu. Jag kan forma vadsomhelst hursomhelst närsomhelst.
Men Håll Käften! Jag sticker till Vilda Västern och skjuter från höften. Jag visste inte att jag ville ha kängor med nitar så gärna förrän nu. Snart fyller jag år. De här bootsen är gjorda för att gå i. Köp dem till mig här. Storlek 39 var det ja. Jag behöver ingenting ingenting förutom de här bootsen just nu. Det gör ont i hela mig av kärlek till dem.
Hujeda mig vad dystert det här var. Jag sitter i östra flygeln och väntar på något. Jag tänker inte gå ut utan hjälm, stövlar och yxa. Alltså tänker jag inte gå ut. Jag sitter här och blir smal istället. Till slut tynar jag nog bort helt och hållet.
Men NU är jag redo för resan. NU väntar jag bara på att få ta tag i det där jävla bagaget och kånka det mot horisonten. I allt är jag lycklig. Förstås. Och bättre blir det när jag börjar med Den här gamla trotjänaren, grottar ner mig lite och går sedan raskt vidare med Den här
så jävla nära det är nu. Vilket det? Det där livet. För en tid sedan bestämde jag mig för att bli mer ytlig och lättjefull. Men jag är fortfarande bara halvvägs genom lagunen. Resan om mindre än en vecka nu. Allvaret efter det. Jag känner mig inte alls redo att rycka på axlarna. Jag vill gå tillbaka till sängen och dra något nytt och fräscht över mig.
Allting började för några veckor sedan, då besökte M mig i skogen, vi plockade cirka 30 liter svamp, gick på Helsingborgs stadsteater och talade om allvarligt och lätt, sådär som vi alltid har gjort - blandade högt och lågt. Hon åkte härifrån yppandes att det varit det bästa retreatet, vi sa något om att starta något, svampsafari? Så kom den dekadenta klubben från skandinaviens alla hörn, som om det vore ett toppmöte. Över våra tvåtimmars frukostsamtal bestämdes att en rask promenad i skogen dämpar de flesta smärtor. Att naturen i sig har en läkande kraft - bara genom att finnas. Att få problem är större än att de inte kan lösas med vin, mat och kärlek. Samma dag som de försvann fick jag besök av P som B sedan avlöste och lugnet har liksom bara fortsatt fast med nya ansikten. Till slut gör lugnet mig nervös, det ska vi veta och komma ihåg. Coach Mimi (min framtidstro) blir idiotisk av att bara gå i skogen dag ut och dag in. Tankarna blåser antingen helt bort eller trasslar in sig i stora nystan som blockerar allt vett. Det hände igår när jag lämnades efter en evighet av underbart umgänge. Fan - jag har världens bästa vänner! Jag la mig på soffan och rannsakade mig själv på ett mycket ohälsosamt sätt. Jag lät mig falla falla falla. Så mycket att jag tillbringade kvällen med en skvallertidning, lösgodis och idol. OMG, så patetiskt! Jag tappade piffen, orken, viljan. Det höll delvis i sig idag när jag steg upp och hämtade tidningen. I kulturbilagan stod det om 85-årige Tony Bennett som det tycks stå och snackas om överallt nu. Och han ler på alla bilder, själva definitionen av ett äkta leende. Är du alltid glad Tony? Tänkte jag och hittade en formel för lycka här. Sen ekade det där om att gå ut i skogen i mitt huvud och jag gjorde så, jag gick och plockade saker längs vägen och när jag kom tillbaka var det lunchtid och jag åt en jävla höstsallad på det jag hade plockat. Det kändes med ens lite mindre patetiskt. Äckelkäckt javisst, det är okej att hata mig. Jag hatar mig ganska mycket ibland. Men nu skiner solen fram mellan molnen. Den där salladen och skogspromenaden idag byts mot finstass och ostronplatå i afton. Om det finns en formel för lycka när det gäller mig, lär det vara denna. Lika delar skog och friska vindar som stadsnatt och puls puls puls.
Det är inte nödvändigt att blogga om min vardag känner jag. Andra gör det så bra.
PS: jag har startat höstretreat: Pensionat Oskarsson tar över Vallis när sommarsäsongen stänger.
Efter helgens svamplockarmaraton har jag fått mersmak trots träningsvärk och fästingar. Så idag bestämde jag att svampplockning nog måste bli det nya löpträning. Totalt har jag nu fått ihop: 30 liter svamp - främst trattisar; sju fästingar; fem älgalusar (som vi säger i skogen). Detta på fem-sex timmar uppdelat på två dagar. Pretty nöjd.
Snubben har nu omformats något till Snubban och som andra alterego presenterar jag härmed Subban. Det säger ju sig självt att Subban är som jag, när jag är som värst. En kropp att blåsa upp, en röst att höja, en spritt språngande. Till skillnad från Snubban kommer jag inte kunna styra Subban lika mycket, kanske yttrar hon sig mer som en blackout, något jag förtränger lika fort som det betog mig. I alla fall har vi bokat resa idag. Så nu är det på riktigt på riktigt. 17 oktober flyger jag till Beijing, sen vet bara GUD vad som kommer att hända.
